3 saker jag lärt mig som pappa

man carrying baby drawing their foreheads

Inspirationen till detta inlägg kom när jag lyssnade på Ryan Holiday i en intervju som kom ut för ett tag sen. Den intervjun var lärorik på många sätt, men något jag själv började fundera på var vad jag lärt mig som förälder.

Det är lätt hänt att man mest går runt i nån slags praktisk dimma som förälder. Kanske speciellt om man har många barn omkring sig. Det ska lagas mat, packas ryggsäckar, sättas upp hår, kommas ihåg att ta med rätt saker till rätt aktivitet och sen ta med rätt saker tillbaka, det ska skjutsas, tröstas, bäras, bytas blöjor, duschas etc etc.

Och mitt i allt det där finns det mängder av små guldkorn av stunder och ögonblick när man lär sig, upptäcker och förundras över så mycket i relationen till sina barn. Så, här kommer tre saker jag lärt mig av att bli pappa.

1. Lättare att säga nej

När jag fick barn började mitt liv (både till min förskräckelse och till min befrielse) sluta handla om mig själv som huvudpersonen. I någon mån kommer man alltid att vara huvudperson i sitt eget liv, men när ens eget blod och ens egna gener förs vidare in i en annan levande person händer det något. Då blir plötsligt de personerna huvudpersonerna. För mig innebar det att mina beslut också upphörde att kretsa kring mig. Så när erbjudanden för jobb eller fritid dök upp blev det mycket lättare att säga nej. Något jag gärna hade varit bättre på innan också men som nu blev så självklart på nåt sätt, om det erbjudandet inkräktade tydligt på tiden med mitt livs nya huvudpersoner.

2. Bättre kontroll på mina sämsta impulser

Att ha barn omkring sig 24 tim om dygnet är ibland något av det mest tålamodskrävande som finns. Vissa perioder av föräldraskapet prövar verkligen alla ens gränser. Och samtidigt blir man också bättre på att hantera det (förhoppningsvis). Eftersom situationen på hemmaplan ibland är smått kaotisk blir situationerna i andra delar av livet lite mindre dramatiska. En klassisk devis bland småföräldrar är att det är som semester att komma till jobbet. Inte för att man kan sitta och slappa i en hängmatta, men för att stressen på jobbet oftast inte är någonting i jämförelse med stressen att vara småbarnsförälder. Och stress gör ofta att vi sluter oss lite som människor och ser till vårt eget mer än till andras behov. Ens partner lär helt klart känna en sämsta sidor och impulser, men utanför hemmet tror jag att småbarnsföräldrar är riktiga proffs på impulskontroll.

3. Värdera min egentid

Ni vet hur brist driver upp priset på en vara? Så är det med egentid i förhållande till föräldraskap. Det finns vissa saker man får direkt brist på som nybliven förälder och en av de sakerna är egentid. En hyfsat lång pendlingstid till jobbet är plötsligt underbart, snarare än tidsödande. En stund på toa kan skapa oanad själsfrid, utan att speciellt mycket uträttas egentligen 🙂 En kvällspromenad när alla barn somnat är som en pilgrimsvandring i paradiset. Ok, jag kanske överdriver lite, men det ligger sanning i det. Det tror jag många föräldrar kan skriva under på. Sen gör också de värdefulla stunderna man får för sig själv att man har tid att reflektera över hur lyckligt lottad man är som har så fina barn.

Är du förälder själv? Kan du relatera till detta? Dela gärna med dig av dina tankar i en kommentar här nedan.

/p

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Vägleda genom frågor

photo of two men talking while sitting on chair

Det är något speciellt med frågor. Ibland blir jag kontaktad av människor som vill ha råd omkring olika situationer i livet. Och det slår aldrig fel, min respons tvingas alltid in i frågor, snarare än svar. När jag får för mig att formulera kloka och bra svar känns det alltid, förr eller senare, som en återvändsgränd.

Och är det inte så vi funkar som människor? Snarare än att bli guidade av tydliga vägskyltar med svar om exakta riktningar söker vi oftast mer efter frågor. Kanske utan vi vet att vi gör det. Alltså en form av bollande av tillvaron snarare än pekande och ledande.

Vi söker medvandrare snarare än vägledare.

Hur känner du när den personen säger så till dig? Vad finns det för orsaker till att du hamnade i den situationen? Varför tror du att du fortsätter göra så när du mår dåligt av det?

Ungefär så brukar det låta när jag ger respons på människors livssituation. Inte bara för att jag oftast inte vet hur jag ska formulera ett svar som faktiskt hjälper, men också för att jag tror att frågor gör något med oss. Det är kommunikation omkring mandat. När svaren är för snabbt på plats upplevs mandatet ligga hos den som svarar. Men när det handlar om livssituationer så ligger mandatet för ens eget liv alltid hos en själv. Svaren behöver finna sig själva. Från insidan och ut snarare än från utsidan och in.

Vad tänker du om detta? Föredrar du medvandrare som bollar livet med dig eller vägledare som pekar i en riktning?

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

”Bara skriv, Peter!”

brown wooden desk

Någon gång under mina gymnasieår var det en pedagog som sa det där till mig. “Bara börja skriv, Peter!”. Jag kommer inte ihåg vem det var, men den kommentaren har hjälpt mig så mycket genom livet. Men det handlar inte bara om skrivande och att få klart uppgifter i skolan. Det här är det korta inlägget om en stor grundpelare i hela min livshållning.

Egentligen handlar det om mod. Och mer specifikt, mod att misslyckas. Det är hela grejen. För det som pedagogen på gymnasiet sa till mig, bakom orden, var: “Det handlar inte om att ha allt uträknat och planerat från början. Det handlar om att räkna ut och planera under resans gång.”. Och resan kommer garanterat innebära misslyckanden. Om jag är rädd för att misslyckas kommer jag inte att få gjort så mycket i livet. De där två går verkligen hand i hand. Ju mer rädsla för misslyckande, desto mindre gjort i livet. Ju mindre rädsla för misslyckande, desto mer gjort i livet – av det man själv längtar efter att göra, vill säga.

Vi människor är pragmatiker, i grunden. Jag brukar ibland slänga upp det ordet på bordet när jag berättar om mig själv, men egentligen stämmer det om oss alla i någon mån. Det händer saker när vi gör. När vi skrider till verket. När vi bara börjar.

Och att börja kräver mod.

Behovet av mod gör sig påmint genom hela ens liv, eller hur?. Varje morgon som du och jag slår upp ögonen behöver vi mod. För varje steg vi tar, varje initiativ, varje försök till något innebär också en risk att uppleva jobbiga känslor.

När jag ser tillbaka på mitt snart 40-åriga liv idag inser jag att den där pedagogen satte ord på en grundpelare i mitt liv. Och visst inser jag att jag är lyckligt lottad. Jag har inte stött på den typ av stora kriser som sårat mitt mod på ett allvarligt och djupt sett. Men, samtidigt värjer jag mig från att göra mig själv, eller någon annan speciell i detta avseende. Vi har alla våra kamper, sår och rädslor. Att jämföra mörker med mörker i mänskligt liv blir ofta en snårig stig att vandra.

Att däremot bli tilldelad ett ansvar i ung ålder tror jag kan hjälpa mycket. Bara skriv. Ge dig av. Hissa dina segel. Gör något av din tid på jorden. Ta ansvar för ditt liv. Din resa. Det finns små unika gnistor i varje människohjärta. Gnistor som aldrig kommer bli eldar om de inte får utrymme och en ärlig chans att växa till. Bara skriv! Bara gör!

/p

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Istället för ADHD och Autism…

blue and white ceramic tile of construction

Syftet med ESSENCE är att få sjukvården att uppmärksamma hela barnens problematik. Inte bara de saker som faller inom en viss diagnos.

Det finns något med dagens stora fokus på neuropsykiatriska diagnoser som alltid har skavt i mig. Jag har inte riktigt kunnat sätta ord på det för egen del, men jag tror det handlar om alla ungdomar och barn jag mött genom åren.

Alla de där orden och kombinationerna av bokstäver har känts så…onödiga i min värld. Dels är det en ärlig upplevelse av att alla barn och ungdomar (och vuxna för den delen) är unika individer. Vi har alla våra olika funktionsvariationer i någon mån. Att veta exakta diagnoser eller annan medicinsk historia har aldrig hjälpt mig att bemöta en annan människa annorlunda. Oavsett vad det står på pappret tvingas jag alltid till att göra intuitiva bedömningar från dag till dag, med alla jag möter.

Jag förstår att läget kan vara annat i skolans värld (till skillnad från min, där jag möter barn och unga på fritiden) och många lärare skulle säkert inte hålla med mig om att vetskapen om en fastställd diagnos är oviktig. Så visst förstår jag att fastställda diagnoser också kan hjälpa.

Visst finns det diagnoser, jag tror bara inte att det är en epidemi.

Tyvärr kommer jag inte ihåg exakt vem som sa det där, men för mig stämmer det så bra med den verklighet jag själv möter dagligen.

Och nyss läste jag något som äntligen gav mig en ännu bättre riktning i allt detta – ESSENCE.

Modern Psykologi gör ett porträtt av barnpsykiatern Christopher Gillberg i nummer 2, 2022. En av av världens mest produktiva autismforskare med över 700 expertgranskade artiklar i bagaget, 36 böcker och en mängd priser och utmärkelser. Gillberg lanserade år 2009 begreppet ESSENCE, som ett svar på en alltför klinisk hantering av neuropsykiatriska diagnoser. ESSENCE är helt enkelt ett begrepp för alla (tidigt debuterade) neuropsykiatriska problem som kan uppstå hos barn. Det är en mer avslappnad hållning som ser till helheten hos varje individ. Men det är också en helt naturlig följd av att dessa typer av funktionsvariationer i princip alltid går hand i hand med annan, liknande problematik. Alltså, ADHD hänger ofta ihop med autism. Tourettes går hand i hand med motoriska funktionsvariationer och så vidare.

Det är så svårt att dra exakta linjer här och samtidigt är sjukvården så svag för det.

Och hela samhället för den delen. Dessa trånga korridorer och specifika stämplar. Vi älskar ju det.

Gillberg menar att ESSENCE är raka motsatsen till vad vi ser idag med alla specialiserade avdelningar för de olika diagnoserna. Han menar att alla dessa variationer i princip alltid har samma fysiologiska och genetiska grund. När en person får en fastställd autism-diagnos får personen bara hjälp med den. Gillberg menar att det är helt bakvänt. Oftast är det den andra problematiken som hänger ihop med autismen, som orsakar de stora problemen för individen. Gillberg nämner Greta Garbo och Beethoven som exempel. Deras genialitet låg i deras autism. Det var kanske inte autismen i sig utan problematiken som gick hand i hand med autismen som de behövde hjälp med.

Gillberg poängterar också att de flesta av oss bär på autistiska drag och många autism-diagnoser lika gärna skulle kunna ses som personlighetsdrag.

Människan är helt enkelt för komplex för dessa smala korridorer och precis som i övriga sjukvården behöver vi inte mer fragmentisering och lösa pusselbitar. Vi behöver ett samhälle som ser varje människa som unik, både i möjligheter och problematik. Som ser helhet istället för delar. Allt hänger ihop. Och heja Gillberg och ESSENCE! 🙂

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Två sätt att skriva text på

a person composing a personal letter

The printer method and the pixel method

Jag älskar när man stöter på någon som sätter ord på exakt det man själv varit med om. Nyligen upptäckte jag en person som snabbt blivit en stor inspiration för mig – David Perell. Han är en digital skribent kan man säga. Inte journalist och inte heller en klassisk bloggare. Han skriver essäer. Det är vad han gör och han lever på det. Inget förlag och inga tryckta böcker. Sen gör han lite podd och kurser och nyhetsbrev och sånt där också, men jag blir alltid så inspirerad när jag stöter på personer som bara går sin egen väg och på nåt magiskt sätt får det till en heltidssysselsättning. Kolla in honom om du gillar sånt!

En sak som jag kände igen mig så mycket i var hans idé om att man i grunden kan författa text på två olika sätt. The printer method och The pixel method.

The printer method går ut på att jobba fram exakta texter, mening för mening. Där går man inte tillbaka och redigerar så mycket utan ser till att bearbeta formuleringarna såpass noggrant att varje mening blir mer eller mindre perfekt.

The pixel method handlar om det rakt motsatta. Man bara skriver, skriver och skriver. Hur dåligt formulerat och ofärdigt något än känns så bara skriver man. Den färdiga texten framträder som en pixlig bild som blir mer och mer tydlig ju mer man redigerar det man skrivit.

För mig finns det bara Pixel Method och för alla som vill börja utforska skrivandet är det bara den jag skulle rekommendera. Eller som Perell själv skriver:

Embrace the Pixel Method instead. And remember, even the best ideas are born blurry.

Det finns mycket att säga om det och helt klart anledning att återkomma. Men hur tänker du om detta? Printer eller Pixel? När du skriver mejl, uppsatser eller annat, hur tar du dig an det?

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Pilgrim

empty wooden pathway in forest

dec 2013

Vi som reser ut reser också in.
Vi som längtar bort längtar också hem.

Två frågor i symbios.
Vad finns där ute?
Vad finns här inne?

Vi kan resa långt eller kort.
Till främmande länder. 
Eller bara nya gator.
Det kanske skrämmer och utmanar.

Men den som värjer sig från det främmande
blir tillslut en främling till sig själv.

Det måste bli mitt. 
Det måste få forma.
Jag måste våga. 
Våga förminskas. 
Våga stöpas om.
För att kunna födas på nytt.
I de avlägsna horisonternas 
svidande ljus.

Varje människa föds med ett osynligt namn – Pilgrim.
Varje slut är en början.
Varje början en fortsättning.
Varje hinder en förutsättning.
Och själva resan är alltid också ett mål. 
Gott nog.

För vissa vägar leder vilse – med flit.
Och andra leder rätt – av misstag.

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.