Vart leder din stig?

Så här i sommartider brukar jag och min lilla familj försöka komma upp till fjällen. Vi gillar fjällen på vintertid också, men sommartid är lite speciellt tycker vi. Stugorna är billigare samtidigt som helhetsupplevelsen är lugnare, enklare.

Vi gör oftast halvdagsutflykter med vandring, fiske eller något spännande att kolla in. Och när jag får en stund för mig själv där på stigen sätter tankarna ofta igång. Naturen har den inverkan på mig. Och vandringen.

Och jag tänker att stigen symboliserar något. Det finns nog faktiskt ingen bättre bild på livsresan än en vandring på en stig i naturen.

Och i det svenska fjällandskapet kan det skifta så mycket. Det går upp och ner och hit och dit. In i skog, ut på kalfjäll, genom en dal, över en bäck och upp på ett berg. Och varje gång man tar sig upp på en höjd är det en prestation, samtidigt som utsikten är värd det varje gång.

Jag tänker på var stigen leder. Att den leder mig. Att jag följer och den leder. Det finns något vilsamt i det. Det enda jag presterar är en fot framför den andra. Resten sköter stigen åt mig. Destinationen är upp till den. Och rörelsen gör mig gott.

Och jag tänker på den prestationshets vi lever i när vi inte går på stigar i fjällen. Att allt är upp till mig. Och dig. Och att några av oss ibland dukar under på den resan, den stigen. Rätt många dessutom.

Jag tänker på att fenomenet ”psykisk ohälsa” knappt fanns i det svenska språket för 30 år sedan. Ännu mindre ”stressrelaterat ångestsyndrom” eller ”utmattningsdepression”.

Är det ok?

Är det så vi vill ha det?

Att stigar mitt i vår vardag, mitt i det samhälle vi skapar tillsammans, leder till sjukdom. Ibland känns det som att de som går på hållbara stigar i den svenska välfärden är i minoritet. Och oftast får känslan uppbackning av modern forskning.

Så när jag går där påtigarna i fjällen funderar jag över mina stigar i livet utanför semestertid. Vart leder dem? Varför? Vill jag ens?

Och jag tänker att fler än jag behöver de där stigarna runt renlav och dvärgbjörkar. Den höga luften och de klara fjällbäckarna. för att få fler perspektiv på frågan:

– Vart leder min stig?