Odysséplanen

person with body painting

Ibland kan vi människor behöva ta ett steg tillbaka och beskåda våra liv, istället för att bara leva på, dag ut och dag in. Ibland kan vi behöva ställa några väl valda frågor till vårt eget liv. Inte nödvändigtvis för att göra drastiska förändringar, men för att förstå var vi är och vad vi egentligen vill.

Ali Abdaal är en youtuber som jag följt länge. En av hans senaste filmer (https://youtu.be/EwSD4uCSX_M) handlade om att bygga ett liv som man älskar. Om jag ska vara ärlig brukar jag inte klicka på just den typen av rubriker, men när det är Ali kan man inte riktigt låta bli ibland. Hans idéer är alltid så underbyggda och genomtänkta så man får alltid med sig något av värde.

I en del av filmen berättar han om The Odyssey Plan och om hur mycket den betytt för honom och många han känner. Det är ett tankeexperiment som ursprungligen kommer från boken Designing your life. Odysséplanen innehåller tre frågor om framtiden.

  1. Hur ser mitt liv ut om fem år?
  2. Hur ser mitt liv ut om fem år, om jag tar en annan väg?
  3. Hur ser mitt liv ut om fem år, om jag inte behöver bry mig om pengar eller andra människors förväntningar på mig?

Poängen med Odysséplanen är inte att besluta sig för den ena eller andra vägen utan bara att lite mer systematiskt tänka på sitt liv och vad man skulle kunna göra med det. Bygger jag ett liv som jag älskar eller bygger jag något annat? För vems skull gör jag det jag gör och varför är jag där jag är? Och framförallt, vad vill jag att resten av mitt liv ska handla om?

För 15 år sedan jobbade jag med att köra buss. Det var ett jobb jag tyckte mycket om, när jag satt där och körde. Ibland längtar jag också tillbaka dit. Men det var inte ett jobb som funkade för mig när jag (omedvetet) utsatte det för testet med odysséplanen. Men det viktiga här är att odysséplanen handlar inte om specifika sysslor, jobb, relationer eller fritidsintressen. Det handlar om dig och din relation till det. Vissa av mina vänner från den tiden är fortfarande bussförare och trivs superbra med det. Deras relation med det jobbet funkade bra. Det är viktigt.

Problemet för oss människor är att vi är vanemänniskor. Vanans makt är så stark för oss. Den får oss att känna oss trygga och lugna. Samtidigt kan den vara helt förödande för det vi ibland kallar för mening, längtan, framtidstro, livsglädje etc.

Jag och min fru åkte till Kenya. Det var 4 år efter att jag börjat arbeta som bussförare. Där hände något. Min odyssé eller livsresa vidgades. Många dörrar öppnades för vad mitt liv skulle kunna vara, fem år från nu, tio år från nu. Jag började plugga och mitt liv och mina mål förändrades.

Hur är din relation till en odysséplan? Vad händer i dig när du läser detta? Skriv gärna en kommentar och berätta.

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Vägleda genom frågor

photo of two men talking while sitting on chair

Det är något speciellt med frågor. Ibland blir jag kontaktad av människor som vill ha råd omkring olika situationer i livet. Och det slår aldrig fel, min respons tvingas alltid in i frågor, snarare än svar. När jag får för mig att formulera kloka och bra svar känns det alltid, förr eller senare, som en återvändsgränd.

Och är det inte så vi funkar som människor? Snarare än att bli guidade av tydliga vägskyltar med svar om exakta riktningar söker vi oftast mer efter frågor. Kanske utan vi vet att vi gör det. Alltså en form av bollande av tillvaron snarare än pekande och ledande.

Vi söker medvandrare snarare än vägledare.

Hur känner du när den personen säger så till dig? Vad finns det för orsaker till att du hamnade i den situationen? Varför tror du att du fortsätter göra så när du mår dåligt av det?

Ungefär så brukar det låta när jag ger respons på människors livssituation. Inte bara för att jag oftast inte vet hur jag ska formulera ett svar som faktiskt hjälper, men också för att jag tror att frågor gör något med oss. Det är kommunikation omkring mandat. När svaren är för snabbt på plats upplevs mandatet ligga hos den som svarar. Men när det handlar om livssituationer så ligger mandatet för ens eget liv alltid hos en själv. Svaren behöver finna sig själva. Från insidan och ut snarare än från utsidan och in.

Vad tänker du om detta? Föredrar du medvandrare som bollar livet med dig eller vägledare som pekar i en riktning?

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Barn är som popcorn

popcorn in ceramic bowl

Jag såg en fin jämförelse på nätet häromdagen. Ett sånt där inlägg som bara flimrade förbi och jag hann inte spara eller lägga på minnet vem som skrev det. Så, till dig som känner igen dig som upphovsman till detta. Tack! Detta kommer jag bära med mig resten av livet.

Kontentan av det var ungefär att barn är som popcorn. De ligger där i samma temperatur, samma olja, samma kastrull, samma kök, från samma påse etc. Men de poppar vid helt olika tidpunkt.

Man kan aldrig riktigt veta när ett barn kommer att blomma ut, även om man sätter de i samma klass, med samma läroplan och samma klassföreståndare. För barn är som popcorn. De blommar inte ut när vi vuxna har förberett allting perfekt för dem. De poppar…när de poppar! Och då gäller det att vuxenvärlden är där och stöttar upp och uppmuntrar.

Och är inte vuxna också lite som popcorn? Stämmer inte det även på oss?

Vad tänker du om detta? Skriv gärna en kommentar och ha en fin dag, kväll eller natt 🙂

/p

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Istället för ADHD och Autism…

blue and white ceramic tile of construction

Syftet med ESSENCE är att få sjukvården att uppmärksamma hela barnens problematik. Inte bara de saker som faller inom en viss diagnos.

Det finns något med dagens stora fokus på neuropsykiatriska diagnoser som alltid har skavt i mig. Jag har inte riktigt kunnat sätta ord på det för egen del, men jag tror det handlar om alla ungdomar och barn jag mött genom åren.

Alla de där orden och kombinationerna av bokstäver har känts så…onödiga i min värld. Dels är det en ärlig upplevelse av att alla barn och ungdomar (och vuxna för den delen) är unika individer. Vi har alla våra olika funktionsvariationer i någon mån. Att veta exakta diagnoser eller annan medicinsk historia har aldrig hjälpt mig att bemöta en annan människa annorlunda. Oavsett vad det står på pappret tvingas jag alltid till att göra intuitiva bedömningar från dag till dag, med alla jag möter.

Jag förstår att läget kan vara annat i skolans värld (till skillnad från min, där jag möter barn och unga på fritiden) och många lärare skulle säkert inte hålla med mig om att vetskapen om en fastställd diagnos är oviktig. Så visst förstår jag att fastställda diagnoser också kan hjälpa.

Visst finns det diagnoser, jag tror bara inte att det är en epidemi.

Tyvärr kommer jag inte ihåg exakt vem som sa det där, men för mig stämmer det så bra med den verklighet jag själv möter dagligen.

Och nyss läste jag något som äntligen gav mig en ännu bättre riktning i allt detta – ESSENCE.

Modern Psykologi gör ett porträtt av barnpsykiatern Christopher Gillberg i nummer 2, 2022. En av av världens mest produktiva autismforskare med över 700 expertgranskade artiklar i bagaget, 36 böcker och en mängd priser och utmärkelser. Gillberg lanserade år 2009 begreppet ESSENCE, som ett svar på en alltför klinisk hantering av neuropsykiatriska diagnoser. ESSENCE är helt enkelt ett begrepp för alla (tidigt debuterade) neuropsykiatriska problem som kan uppstå hos barn. Det är en mer avslappnad hållning som ser till helheten hos varje individ. Men det är också en helt naturlig följd av att dessa typer av funktionsvariationer i princip alltid går hand i hand med annan, liknande problematik. Alltså, ADHD hänger ofta ihop med autism. Tourettes går hand i hand med motoriska funktionsvariationer och så vidare.

Det är så svårt att dra exakta linjer här och samtidigt är sjukvården så svag för det.

Och hela samhället för den delen. Dessa trånga korridorer och specifika stämplar. Vi älskar ju det.

Gillberg menar att ESSENCE är raka motsatsen till vad vi ser idag med alla specialiserade avdelningar för de olika diagnoserna. Han menar att alla dessa variationer i princip alltid har samma fysiologiska och genetiska grund. När en person får en fastställd autism-diagnos får personen bara hjälp med den. Gillberg menar att det är helt bakvänt. Oftast är det den andra problematiken som hänger ihop med autismen, som orsakar de stora problemen för individen. Gillberg nämner Greta Garbo och Beethoven som exempel. Deras genialitet låg i deras autism. Det var kanske inte autismen i sig utan problematiken som gick hand i hand med autismen som de behövde hjälp med.

Gillberg poängterar också att de flesta av oss bär på autistiska drag och många autism-diagnoser lika gärna skulle kunna ses som personlighetsdrag.

Människan är helt enkelt för komplex för dessa smala korridorer och precis som i övriga sjukvården behöver vi inte mer fragmentisering och lösa pusselbitar. Vi behöver ett samhälle som ser varje människa som unik, både i möjligheter och problematik. Som ser helhet istället för delar. Allt hänger ihop. Och heja Gillberg och ESSENCE! 🙂

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.