BeReal – appen som håller på att förändra allt

pokemon-pokemon-go-phone-game-159395.jpeg

…och hur den unga generationen världen över visar vägen bort från perfekta selfies och vackra digitala instagram-liv.

Det har länge funnits ett narrativ i vuxenvärlden om ungdomar och deras selfies. Att de känner press att visa upp sig så vackra och polerade som möjligt, att det bryter ner deras självkänsla och att det orsakar psykisk ohälsa.

Det är en berättelse som behöver revideras nu.

I mitt jobb har jag mycket kontakt med ungdomar och barn i olika åldrar varje vecka. Appar som Snapchat och BeReal har bidragit (positivt) till att förändra det destruktiva och lite narcissistiska i sociala medier och det är dessa plattformar som ungdomar dras till mest just nu.

Faktum är att de ungdomar jag träffat de senaste tio åren som verkligen jobbar på en “digital yta” i appar som Instagram eller TikTok (där det är mycket mer möjligt) är lätt räknade. 4-5st kanske, om jag tar i.

Vuxna däremot. Vi verkar ofta ha en tydligare yta att visa upp för varandra. Snygga hem, välkammade barn och lyckade restaurangbesök.

Inom psykologin pratar man ibland om projektion. Ni vet, att man klagar på något hos någon fast det kanske egentligen är ett problem man själv brottas med. Ibland tänker jag att det är vad som händer när vi vuxna har åsikter om hur unga människor använder sociala medier.

Hursomhelst fick jag upp ögonen för den relativt nya appen BeReal för några veckor sedan. Ny i bemärkelsen inte ens ett år gammal. Förra året hade den några tusen nedladdningar. Nu har den över 15 miljoner användare och har rankat nr 1 bland appar för sociala nätverk ett bra tag, över hela världen. Den har alltså petat ner TikTok. Draken som ingen kunde hejda. Tills nu alltså, uppenbarligen.

Så, vad är det som händer här?

Jo, jag stod och pratade med några tonåringar och plötsligt ropade en av dem: “Hallå! BeReal!” Alla i närheten fick upp telefonerna på en millisekund, tog en bild, kollade kompisarnas bilder i flödet en snabbis, skrattade och kommenterade lite, sen fortsatte vi prata.

La du märke till något? En tydlig beteendeförändring. Detta tog alltså mindre än 2 minuter (den tid man får på sig av BeReal att ta en bild). Den heliga graalen – att hålla kvar användare så länge som möjligt i appen – verkar vara helt ointressant för BeReal. Inte bara ointressant förresten, utan hela grunden för vad som lockar användare till plattformen. De har upptäckt en ny graal.

Och generation Z köper den rakt av.

För även om BeReal säkert kommer att förändras framöver för att kunna bli lönsam har de hittat något värdefullt som de inte kan förstöra med annonser och plottriga funktioner i första taget. När andra sociala medier utökar funktioner verkar de ta över betydande marknadsdelar med raka motsatsen som hela affärsidén – färre funktioner, mindre tidsfördriv, enklare och…lite roligare på nåt märkligt sätt.

Men, vad är BeReal då? Vad har de som inte andra appar har?

Plötsligt vill alltså alla ungdomar ha en app som har slående få funktioner. Appen själv berättar när den ska användas. Då har man två minuter på sig att ta ett kort. Både fram- och bakkameran utlöses så att vänner och familj kan se hur ens situation ser ut just nu. Inga filter. Ingen tid att fixa frillan. Ett foto framåt och bakåt. Det är allt.

Oavsett om BeReal är här för att stanna eller om någon annan app kommer ta över samma idé är detta en trend som förändrar så mycket. Den unga generationen runt om i världen är märkbart ointresserade av det typiska vackra livet på sociala medier. BeReal är också ett uttryck som används i den engelsktalande delen av världen. En uppmaning att komma till sig själv, vara ärlig, på riktigt.

Skulle inte vi vuxna också må bra av den typen av sociala medier?

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Odysséplanen

person with body painting

Ibland kan vi människor behöva ta ett steg tillbaka och beskåda våra liv, istället för att bara leva på, dag ut och dag in. Ibland kan vi behöva ställa några väl valda frågor till vårt eget liv. Inte nödvändigtvis för att göra drastiska förändringar, men för att förstå var vi är och vad vi egentligen vill.

Ali Abdaal är en youtuber som jag följt länge. En av hans senaste filmer (https://youtu.be/EwSD4uCSX_M) handlade om att bygga ett liv som man älskar. Om jag ska vara ärlig brukar jag inte klicka på just den typen av rubriker, men när det är Ali kan man inte riktigt låta bli ibland. Hans idéer är alltid så underbyggda och genomtänkta så man får alltid med sig något av värde.

I en del av filmen berättar han om The Odyssey Plan och om hur mycket den betytt för honom och många han känner. Det är ett tankeexperiment som ursprungligen kommer från boken Designing your life. Odysséplanen innehåller tre frågor om framtiden.

  1. Hur ser mitt liv ut om fem år?
  2. Hur ser mitt liv ut om fem år, om jag tar en annan väg?
  3. Hur ser mitt liv ut om fem år, om jag inte behöver bry mig om pengar eller andra människors förväntningar på mig?

Poängen med Odysséplanen är inte att besluta sig för den ena eller andra vägen utan bara att lite mer systematiskt tänka på sitt liv och vad man skulle kunna göra med det. Bygger jag ett liv som jag älskar eller bygger jag något annat? För vems skull gör jag det jag gör och varför är jag där jag är? Och framförallt, vad vill jag att resten av mitt liv ska handla om?

För 15 år sedan jobbade jag med att köra buss. Det var ett jobb jag tyckte mycket om, när jag satt där och körde. Ibland längtar jag också tillbaka dit. Men det var inte ett jobb som funkade för mig när jag (omedvetet) utsatte det för testet med odysséplanen. Men det viktiga här är att odysséplanen handlar inte om specifika sysslor, jobb, relationer eller fritidsintressen. Det handlar om dig och din relation till det. Vissa av mina vänner från den tiden är fortfarande bussförare och trivs superbra med det. Deras relation med det jobbet funkade bra. Det är viktigt.

Problemet för oss människor är att vi är vanemänniskor. Vanans makt är så stark för oss. Den får oss att känna oss trygga och lugna. Samtidigt kan den vara helt förödande för det vi ibland kallar för mening, längtan, framtidstro, livsglädje etc.

Jag och min fru åkte till Kenya. Det var 4 år efter att jag börjat arbeta som bussförare. Där hände något. Min odyssé eller livsresa vidgades. Många dörrar öppnades för vad mitt liv skulle kunna vara, fem år från nu, tio år från nu. Jag började plugga och mitt liv och mina mål förändrades.

Hur är din relation till en odysséplan? Vad händer i dig när du läser detta? Skriv gärna en kommentar och berätta.

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Skriva för att förstå (tankar från Bokmässan)

Äntligen är Bokmässan här igen efter en konstig parantes i världshistorien. Man känner att det vibrerar i luften av människor som längtat efter att utbyta erfarenheter, lyssna, läsa och lära i 4 intensiva dagar i sträck. Personligen älskar jag detta ställe och tänkte att det passar bra att blogga lite direkt från mässan.

Att lära genom att skriva var namnet på ett mini-seminiare jag lyssnade på för några minuter sedan på Forskartorget. Det handlade om en forskningsöversikt av mer än 50 olika studier som alla talade samma språk – Vi lär bäst när vi skriver, snarare än när vi läser.

Det fick mig att tänka på en av mina stora skrivarförebilder i livet – David Perell. Jag har nämnt honom här på bloggen förut.

En av hans deviser är – Read to collect, write to connect.

Forskningsöversikten bekräftar David Perells ord på ett klockrent sätt. Detta är också en grundval för mitt liv och mitt skrivande. Att skriva för att koppla ihop saker och ting.

Jag brukar säga att jag skriver lika mycket till en utomstående läsare som till mig själv. Det är nämligen helt omöjligt att skriva utan att själv växa och utvecklas. Det är någonting med själva skapandet av formuleringar och sammansättandet av ord, själva jobbet bakom, som gör att lärandet tar enorma kliv i skrivprocessen.

Att läsa har alltid varit en stor tröskel för mig. Jag vet inte varför, men så har det alltid varit. Det kommer inte naturligt. Min fru är precis tvärtom. Hon läser på autopilot. Det bara händer. För mig blir skrivandet som min revansch mot läsandet.

Den kunskap jag inte kan läsa mig till skriver jag mig till.

Vad är din relation till skrivande och läsande?

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Storm på livets skepp

green and white tidal waves

Du kanske är där.

Mitt i det mörka.

Mitt i det tunga, svarta, kalla.

Det omöjliga.

Åtminstone känns det så, kanske. Och känslor är något. De berättar något för oss. De ska tas på allvar. Inte styra allt vi gör. Men de förtjänar uppmärksamhet.

På livets skepp är inte känslorna kapten, men de finns kanske på kartan. I kompassen.

På ditt skepp är du kapten. Mitt i stormen och kaoset är du där. Vågorna vill en sak. Kartan visar kanske en annan väg och kompassen snurrar runt och runt.

Det kan kännas ensamt och utlämnat att vara kapten på livets skepp. Speciellt mitt i stormen. Och ibland handlar det inte om att styra skeppet utan bara hålla i rodret. Att göra vad man kan, även om det nästan inte gör någon skillnad.

I livets storm tar man sig inte någonstans. Där är man bara.

Och någon gång, om ett tag. En tid. Några dagar kanske, eller några år. Vem vet? Men någon gång kommer stormen att bedarra.

Kan du ens tänka den tanken just nu? Mitt i stormen är det svårt att tänka. Inte minst att tänka ljusa tankar.

Du behöver inte försöka tänka ljust. Tänka positivt. Släpp det.

Gör det du kan istället. Just nu. Håll ut. Kämpa. Var stark. Stå kvar. Stå fast.

För även om det känns övermäktigt och även om tankarna är kaos kan du alltid, med din kropp göra något. Med kroppen kan vi alltid välja. Det är inte lika lätt med insidan.

Så länge det finns en liten gnutta energi kvar i musklerna kan du stå upp, även om vinden piskar vattnet i ansiktet på dig. Så länge händerna kan greppa kan du hålla fast i rodret. I något. Något som sitter fast i något.

Var kvar där till den dagen, den stunden. Den händelsen du kanske inte ens kan föreställa dig just nu. När vinden mojnar och lugnet lägger sig. Den kommer.

Lika säkert som rodret du håller i. Lika säkert som däcket dina fötter är fastklistrade på.

Stormen kommer att gå över.

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

3 saker jag lärt mig som pappa

man carrying baby drawing their foreheads

Inspirationen till detta inlägg kom när jag lyssnade på Ryan Holiday i en intervju som kom ut för ett tag sen. Den intervjun var lärorik på många sätt, men något jag själv började fundera på var vad jag lärt mig som förälder.

Det är lätt hänt att man mest går runt i nån slags praktisk dimma som förälder. Kanske speciellt om man har många barn omkring sig. Det ska lagas mat, packas ryggsäckar, sättas upp hår, kommas ihåg att ta med rätt saker till rätt aktivitet och sen ta med rätt saker tillbaka, det ska skjutsas, tröstas, bäras, bytas blöjor, duschas etc etc.

Och mitt i allt det där finns det mängder av små guldkorn av stunder och ögonblick när man lär sig, upptäcker och förundras över så mycket i relationen till sina barn. Så, här kommer tre saker jag lärt mig av att bli pappa.

1. Lättare att säga nej

När jag fick barn började mitt liv (både till min förskräckelse och till min befrielse) sluta handla om mig själv som huvudpersonen. I någon mån kommer man alltid att vara huvudperson i sitt eget liv, men när ens eget blod och ens egna gener förs vidare in i en annan levande person händer det något. Då blir plötsligt de personerna huvudpersonerna. För mig innebar det att mina beslut också upphörde att kretsa kring mig. Så när erbjudanden för jobb eller fritid dök upp blev det mycket lättare att säga nej. Något jag gärna hade varit bättre på innan också men som nu blev så självklart på nåt sätt, om det erbjudandet inkräktade tydligt på tiden med mitt livs nya huvudpersoner.

2. Bättre kontroll på mina sämsta impulser

Att ha barn omkring sig 24 tim om dygnet är ibland något av det mest tålamodskrävande som finns. Vissa perioder av föräldraskapet prövar verkligen alla ens gränser. Och samtidigt blir man också bättre på att hantera det (förhoppningsvis). Eftersom situationen på hemmaplan ibland är smått kaotisk blir situationerna i andra delar av livet lite mindre dramatiska. En klassisk devis bland småföräldrar är att det är som semester att komma till jobbet. Inte för att man kan sitta och slappa i en hängmatta, men för att stressen på jobbet oftast inte är någonting i jämförelse med stressen att vara småbarnsförälder. Och stress gör ofta att vi sluter oss lite som människor och ser till vårt eget mer än till andras behov. Ens partner lär helt klart känna en sämsta sidor och impulser, men utanför hemmet tror jag att småbarnsföräldrar är riktiga proffs på impulskontroll.

3. Värdera min egentid

Ni vet hur brist driver upp priset på en vara? Så är det med egentid i förhållande till föräldraskap. Det finns vissa saker man får direkt brist på som nybliven förälder och en av de sakerna är egentid. En hyfsat lång pendlingstid till jobbet är plötsligt underbart, snarare än tidsödande. En stund på toa kan skapa oanad själsfrid, utan att speciellt mycket uträttas egentligen 🙂 En kvällspromenad när alla barn somnat är som en pilgrimsvandring i paradiset. Ok, jag kanske överdriver lite, men det ligger sanning i det. Det tror jag många föräldrar kan skriva under på. Sen gör också de värdefulla stunderna man får för sig själv att man har tid att reflektera över hur lyckligt lottad man är som har så fina barn.

Är du förälder själv? Kan du relatera till detta? Dela gärna med dig av dina tankar i en kommentar här nedan.

/p

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Vägleda genom frågor

photo of two men talking while sitting on chair

Det är något speciellt med frågor. Ibland blir jag kontaktad av människor som vill ha råd omkring olika situationer i livet. Och det slår aldrig fel, min respons tvingas alltid in i frågor, snarare än svar. När jag får för mig att formulera kloka och bra svar känns det alltid, förr eller senare, som en återvändsgränd.

Och är det inte så vi funkar som människor? Snarare än att bli guidade av tydliga vägskyltar med svar om exakta riktningar söker vi oftast mer efter frågor. Kanske utan vi vet att vi gör det. Alltså en form av bollande av tillvaron snarare än pekande och ledande.

Vi söker medvandrare snarare än vägledare.

Hur känner du när den personen säger så till dig? Vad finns det för orsaker till att du hamnade i den situationen? Varför tror du att du fortsätter göra så när du mår dåligt av det?

Ungefär så brukar det låta när jag ger respons på människors livssituation. Inte bara för att jag oftast inte vet hur jag ska formulera ett svar som faktiskt hjälper, men också för att jag tror att frågor gör något med oss. Det är kommunikation omkring mandat. När svaren är för snabbt på plats upplevs mandatet ligga hos den som svarar. Men när det handlar om livssituationer så ligger mandatet för ens eget liv alltid hos en själv. Svaren behöver finna sig själva. Från insidan och ut snarare än från utsidan och in.

Vad tänker du om detta? Föredrar du medvandrare som bollar livet med dig eller vägledare som pekar i en riktning?

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Barn är som popcorn

popcorn in ceramic bowl

Jag såg en fin jämförelse på nätet häromdagen. Ett sånt där inlägg som bara flimrade förbi och jag hann inte spara eller lägga på minnet vem som skrev det. Så, till dig som känner igen dig som upphovsman till detta. Tack! Detta kommer jag bära med mig resten av livet.

Kontentan av det var ungefär att barn är som popcorn. De ligger där i samma temperatur, samma olja, samma kastrull, samma kök, från samma påse etc. Men de poppar vid helt olika tidpunkt.

Man kan aldrig riktigt veta när ett barn kommer att blomma ut, även om man sätter de i samma klass, med samma läroplan och samma klassföreståndare. För barn är som popcorn. De blommar inte ut när vi vuxna har förberett allting perfekt för dem. De poppar…när de poppar! Och då gäller det att vuxenvärlden är där och stöttar upp och uppmuntrar.

Och är inte vuxna också lite som popcorn? Stämmer inte det även på oss?

Vad tänker du om detta? Skriv gärna en kommentar och ha en fin dag, kväll eller natt 🙂

/p

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

”Bara skriv, Peter!”

brown wooden desk

Någon gång under mina gymnasieår var det en pedagog som sa det där till mig. “Bara börja skriv, Peter!”. Jag kommer inte ihåg vem det var, men den kommentaren har hjälpt mig så mycket genom livet. Men det handlar inte bara om skrivande och att få klart uppgifter i skolan. Det här är det korta inlägget om en stor grundpelare i hela min livshållning.

Egentligen handlar det om mod. Och mer specifikt, mod att misslyckas. Det är hela grejen. För det som pedagogen på gymnasiet sa till mig, bakom orden, var: “Det handlar inte om att ha allt uträknat och planerat från början. Det handlar om att räkna ut och planera under resans gång.”. Och resan kommer garanterat innebära misslyckanden. Om jag är rädd för att misslyckas kommer jag inte att få gjort så mycket i livet. De där två går verkligen hand i hand. Ju mer rädsla för misslyckande, desto mindre gjort i livet. Ju mindre rädsla för misslyckande, desto mer gjort i livet – av det man själv längtar efter att göra, vill säga.

Vi människor är pragmatiker, i grunden. Jag brukar ibland slänga upp det ordet på bordet när jag berättar om mig själv, men egentligen stämmer det om oss alla i någon mån. Det händer saker när vi gör. När vi skrider till verket. När vi bara börjar.

Och att börja kräver mod.

Behovet av mod gör sig påmint genom hela ens liv, eller hur?. Varje morgon som du och jag slår upp ögonen behöver vi mod. För varje steg vi tar, varje initiativ, varje försök till något innebär också en risk att uppleva jobbiga känslor.

När jag ser tillbaka på mitt snart 40-åriga liv idag inser jag att den där pedagogen satte ord på en grundpelare i mitt liv. Och visst inser jag att jag är lyckligt lottad. Jag har inte stött på den typ av stora kriser som sårat mitt mod på ett allvarligt och djupt sett. Men, samtidigt värjer jag mig från att göra mig själv, eller någon annan speciell i detta avseende. Vi har alla våra kamper, sår och rädslor. Att jämföra mörker med mörker i mänskligt liv blir ofta en snårig stig att vandra.

Att däremot bli tilldelad ett ansvar i ung ålder tror jag kan hjälpa mycket. Bara skriv. Ge dig av. Hissa dina segel. Gör något av din tid på jorden. Ta ansvar för ditt liv. Din resa. Det finns små unika gnistor i varje människohjärta. Gnistor som aldrig kommer bli eldar om de inte får utrymme och en ärlig chans att växa till. Bara skriv! Bara gör!

/p

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Två friheter

brown hawk flying freely

Här kommer en filosofisk fråga direkt från sjukstugan i Ödeshög. Kan vi filosofera lite tillsammans? Om frihet? Men inte hur stort som helst utan lite riktad filosofi. Lite begränsad, för att såna här ämnen kan bli astronomiskt stora annars.

Om jag hade skrivit ett inlägg om enbart frihet som tema hade det kunnat bli en mindre bok. Så därför vill jag skriva om två friheter. Inte dubbelt så mycket alltså, utan smalare fokus.

Vi slänger oss ofta med ordet frihet, men vad menar vi egentligen? Jag tycker ett intressant sätt att reflektera över det ordet är frihet till eller frihet från. På engelska funkar det lite bättre:

Freedom to.

Freedom from.

När är jag fri till något? När är jag fri från något? Hur blir jag fri till att…? Fri från…? Om du tänker på frihet utifrån dessa två fokus, vad dyker upp i ditt huvud?

Låt oss tänka tillsammans. Skriv dina reflektioner i en kommentar här nedan om du vill.

Ha en superfin dag!

/p

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

”Fabriken är produkten”

KSC-20160408-PH_KLS0003_0119

…och varför vi alla kan lära oss något av Elon Musk.

För er som följt mig ett tag är det kanske ingen nyhet att jag är ett fan av Elon Musk. Väldigt rika personer får ofta mycket kritik, inte minst i Sverige där vi i tidig ålder får lära oss allt om att inte sticka ut för mycket, prestationsmässigt. Lagom är bra. Elon Musk är allt annat än lagom. Att vara världens rikaste person skaver med de svenska idealen. Men miljardärer blir också ständigt ifrågasatta för att de har ett stort ansvar, ett ansvar som Elon Musk tar på allvar. Enligt mig.

Jag har följt Elon Musk i många år nu. Det jag gillar med honom har ingenting med pengar att göra. Och jag vet att det är lite naivt, men när han själv hävdar om och om igen att pengar aldrig har varit hans slutmål eller drivkraft tror jag faktiskt på honom.

KSC-20160408-PH_KLS0003_0119
Elon till vänster.
(KSC-20160408-PH_KLS0003_0119 by NASAKennedy is licensed under CC-BY-SA 2.0)

Elon Musk symboliserar det fina med kapitalism, för mig. Ett ord som jag börjar göra upp med i mitt liv. Ordet kapitalism har en rätt dålig klang för många av oss och jag har mer eller mindre kräkts på det ordet förr. För kapitalism kopplas ofta lite slarvigt ihop med att roffa åt sig och att spendera jordens resurser på ett ansvarslöst sätt. Men då pratar vi inte om kapitalism utan om egoism. Kapitalism uppstår när en person säljer en produkt eller tjänst till ett pris som en köpare är redo att betala. Och precis som med alla fenomen i mänskligt socialt liv kan kapitalism användas till ont, men också till gott.

Här är det på sin plats att jämföra Elon Musk (alltså, världens just nu rikaste person) med Jeff Bezos (världens just nu näst rikaste person). Visst finns det mycket att säga om den jämförelsen, men rent krasst använder Elon Musk sin förmögenhet till att bygga produkter och företag för att rädda jorden eller rädda mänskligheten. Jeff Bezos använder sina pengar för att…få mer pengar. Jeff Bezos är symbolen för det klassiska gamla vanliga. Duktig affärsman. inte mycket mer. Elon Musk är symbolen för något nytt. Han är svår att sätta fingret på. Svår att förutsäga.

Hela skillnaden ligger i citat som finns i rubriken:

The factory is the product.

Elon Musk verkar ständigt blicka bortom sina egna produkter och se världen på ett fundamentalt annorlunda sett än andra miljardärer. När bilbyggare i alla tider har sett bilen som slutprodukten ser Elon Musk en chans att förändra hela grunden till det vi idag kallar för bilar. Det han utvecklar är inte nya bilar för att tjäna en massa pengar. Han utvecklar och utmanar själva grunderna för framtidens transport. Han ser att det mesta vi sysslat med fram tills nu är totalt ohållbart. Bilen är inte produkten. Det är produktionen av bilen som är produkten. Farkoster till Mars är inte produkten. Det är hur vi producerar och sen återvinner farkoster till Mars som är produkten. Tunnlar under städer är inte produkten, det är en framtid utan lika många bilar på marken som är produkten.

Men ”The factory is the product” utgör också ett skifte som är större än det materialistiska. Något som vi alla kan ta till oss på livsresan. För det är inte alltid målet som är målet. Eller hur? Resan är ett mål i sig. Kanske det enda riktigt viktiga målet. Det viktiga är inte exakt hur slutprodukten kommer se ut, utan hur resan dit såg ut. Och vidare, hur den resan kan återupprepas och utvecklas för att mynna ut i ”produkter” vi aldrig kunde föreställa oss. Är vi beredda på det? Vågar du den resan? Jag älskar det perspektivet på livet.

Och här är hans numera lite legendariska svar på Twitter när en användare kritiserade honom för att inte fokusera tillräckligt mycket på bilen:

Min brasklapp för dagen får väl bli att pengar har korrumperat människor i alla tider. Det finns såklart inga garantier för att Elon Musk kommer hålla sig nykter i den aspekten. Men fram till nu är han en av de mest disruptiva och spännande personer i en ofta rätt så otrevlig kapitalistisk och egoistisk värld. Han är också den enda person vars twitterkonto jag har aktiva notiser från. Han borde kännas sig priviligerad 🙂

Ha en fin dag!

/p

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.