Peter Svärdsmyr

Vissa människor…

För ett tag sen fanns en ung person i mitt liv som inspirerade fram texten här ovan. Nu ses vi inte så mycket längre. Det är lite tråkigt, men livet har sin gång och en del relationer kommer och går. Om man har tur ses man igen efter ett tag.

Men texter funkar sällan så för min del. De kommer nästan aldrig direkt från ett unikt möte eller en situation. Texter är oftast mer generella. Flera erfarenheter som bakas samman på nåt sätt, i en enda text. Men så var det inte med denna. Här fanns en tydlig källa.

Vissa människor sätter spår. Så är det bara. Inte pga hur de gör stora anspråk på ens sinnesintryck. Hen gick ofta undan. Sa inte så mycket. Fanns med liksom. Men vilka valv av djup det fanns på insidan. Vilken klokhet och liksom.. stillhet. Vissa unga människor fascinerar så, för jag tänker på var jag själv var, i den åldern. Ibland finns det så mycket erfarenhet, både ljus och mörk, så tidigt i livet.

Jag har fått äran att lära känna några såna personer genom livet. Valv-människor skulle man kunna kalla dem. För att sno Tranströmers orduniversum en stund. För mig är det dem som sätter djupast spår på nåt sätt. Jag kan inte släppa dem riktigt. De kommer alltid finnas med. Och idag är det #rockasockorna -dagen. En dag att hylla olikhet och unicitet. Och ”valv bakom valv…”.

Vi människor är oändliga. Outgrundliga. Att tro något annat, i mötet med andra, är helt enkelt förmätet. Det var inte så det var tänkt. Det var tänkt att vi skulle se, med stor ögon. Lyssna, med stor öron. Lägga normer och förväntningar åt sidan. Pausa kategoriseringen. Det är heligt, mötet med den andre. Det kan säkert ta ett helt liv att förstå på riktigt. Men vi rör oss där. Tempel möter tempel. Skänk en tanke åt det hållet idag och resten av veckan. Inte minst om du stöter på nåt barn med olika strumpor på sig.

Som min dotter, på bilden för detta inlägg.

/ps

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Den tredje vägen

two women sitting on ground near bonfire

…och varför förståelsen om vad det är att vara människa finns i mellanrummet.

Kierkegaard presenterade, som många känner till, tre olika livsfaser eller stadier för människan. Den estetiska, den etiska och den religiösa. Men hans teori om tre stadier föddes inte ur ett vakuum. Det var en inspiration från framförallt Hegel som levde och verkade en tid innan Kierkegaard började sitt skrivande på allvar.

Hegels teori om tes, antites och syntes är egentligen den som ligger i botten av Kierkegaards filosofiska gärning (även om Kierkegaard kanske inte själv skulle hålla med om det då han hade en något ambivalent relation till Hegel). Hegels klassiska exempel om sin teori är den om varandet. Det är så han förklarar teorin: Att vara (tes), att inte vara (antites), att bli (syntes).

Jag skulle vilja spinna vidare på Hegels och Kierkegaards existentialism och kalla denna tredje vägen för mellanrummet. Den som Kierkegaard kallade för religiös och den som Hegel kallade för syntes.

Ett sätt att tänka på denna tredje väg i tillvaron är mellanrummet. Mellanrummet mellan mig och dig. Mellan jaget och duet. Du och jag är två sidor av tillvaron. Två entiteter i kosmos. Två komplett legitima erfarenheter av livet och världen. Men det är varken du eller jag som bär på sanningen om livet eller tillvaron som människa. Vi kan inte kalla våra liv eller erfarenheter det enda rätta eller det enda legitima. Det finns inte mindre än 7,9 miljarder legitima erfarenheter om det mänskliga livet och världen som omger det.

Så vi behöver få syn på något annat än bara dig och mig. Men inte något som utesluter dig och mig utan tvärtom fördjupar och upphöjer förståelsen av vad det är att vara människa – i relation. Vi behöver en syntes av två poler. Ett mellanrum. Det som finns mellan oss när vi möts och utbyter erfarenheter. Där är den tredje vägen i tillvaron. Inte din, inte min, men i någon mån vår väg.

Vad händer i mellanrummet? Vad händer när mellanrummet inte tillåts? För mig är inte mellanrummet bara en syntes, likt Hegels. Det är också mitt i mellanrummet som det religiösa lever och frodas, i Kierkegaards anda.

Vad tänker du om det här? Väcker det några tankar hos dig? Dela gärna med dig i en kommentar här nedan.

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Varför ta isbad?

Det finns en sak med iskalla bad på vintern som är hela grejen för mig. Visst finns det hälsofördelar som är rent fysiologiska, men det är inte den stora grejen, inte för mig.

Att göra ett isbad, kallbad eller vinterbad eller vad man nu kallar det för handlar om uppståndelse.

Ja, visst låter det dramatiskt. Och det är faktiskt ganska dramatiskt.

Minuterna innan man gör sina första isbad i livet tror man inte att man kommer klara det. Varenda liten cell i kroppen säger till dig att du inte borde. Det är livsfarligt. Du kommer dö. Gör det inte!!

Och det är ju sant. Till viss del. För iskalla bad är livsfarligt, om man skulle stanna där länge. Det vet kroppen. Det är en livsfarlig miljö för oss.

Men det vi gör när vi kallbadar på vintern är något annat. Vi utsätter oss inte för livsfara, bara en enorm stress, under en väldigt kort stund. Och det är inte farligt utan precis tvärtom. Att utsätta kroppen för kortvarig stress är nyttigt. Precis som vilket träningspass som helst. Det bygger upp fysiskt motstånd och mental styrka och förståelse att livet är hanterbart, oavsett vad som händer.

Så, isbad är det mest effektiva sättet att berätta för hela min existens att jag faktiskt lever. Jag trodde jag skulle dö, men jag lever. En slags kontrollerad död och uppståndelse.

Problemet för många människor idag är att det inte finns några stora skiften i livet. Ibland kan det kännas som man går runt som en halsovande zombie. Alltid varm, alltid mätt, alltid bekväm, aldrig andfådd…etc. Det är inte så människokroppen är designad att leva. Vi behöver påslag av stress då och då för att mekanismer i kroppen ska komma till liv. Mekanismer som gör oss mer medvetna om vår inre styrka våra fysiska möjligheter och vårt välbefinnande. Om vi lever zombielivet mest hela tiden kommer kroppen tro att dessa mekanismer inte behövs. De förblir sovande.

Och precis som benmusklerna, bålen eller axlarna bättre klarar av enklare fysiskt motstånd när de tränas för större belastning klarar också kroppen och hjärnan av det vanliga livet lite bättre när vi då och då utsätter den för rejäl stress. Isbadet blir en så maxad upplevelse av stress och motstånd så den stress och det motstånd livet bjuder på efteråt blir mycket lättare att hantera.

Vad tänker du om detta? Kan du tänka dig att bada i nollgradigt vatten? Har du gjort det? Hur kändes det innan och efter? Skriv gärna en kommentar om du vill.

Ha en fin dag! /p

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

BeReal – appen som håller på att förändra allt

…och hur den unga generationen världen över visar vägen bort från perfekta selfies och vackra digitala instagram-liv.

Det har länge funnits ett narrativ i vuxenvärlden om ungdomar och deras selfies. Att de känner press att visa upp sig så vackra och polerade som möjligt, att det bryter ner deras självkänsla och att det orsakar psykisk ohälsa.

Det är en berättelse som behöver revideras nu.

I mitt jobb har jag mycket kontakt med ungdomar och barn i olika åldrar varje vecka. Appar som Snapchat och BeReal har bidragit (positivt) till att förändra det destruktiva och lite narcissistiska i sociala medier och det är dessa plattformar som ungdomar dras till mest just nu.

Faktum är att de ungdomar jag träffat de senaste tio åren som verkligen jobbar på en “digital yta” i appar som Instagram eller TikTok (där det är mycket mer möjligt) är lätt räknade. 4-5st kanske, om jag tar i.

Vuxna däremot. Vi verkar ofta ha en tydligare yta att visa upp för varandra. Snygga hem, välkammade barn och lyckade restaurangbesök.

Inom psykologin pratar man ibland om projektion. Ni vet, att man klagar på något hos någon fast det kanske egentligen är ett problem man själv brottas med. Ibland tänker jag att det är vad som händer när vi vuxna har åsikter om hur unga människor använder sociala medier.

Hursomhelst fick jag upp ögonen för den relativt nya appen BeReal för några veckor sedan. Ny i bemärkelsen inte ens ett år gammal. Förra året hade den några tusen nedladdningar. Nu har den över 15 miljoner användare och har rankat nr 1 bland appar för sociala nätverk ett bra tag, över hela världen. Den har alltså petat ner TikTok. Draken som ingen kunde hejda. Tills nu alltså, uppenbarligen.

Så, vad är det som händer här?

Jo, jag stod och pratade med några tonåringar och plötsligt ropade en av dem: “Hallå! BeReal!” Alla i närheten fick upp telefonerna på en millisekund, tog en bild, kollade kompisarnas bilder i flödet en snabbis, skrattade och kommenterade lite, sen fortsatte vi prata.

La du märke till något? En tydlig beteendeförändring. Detta tog alltså mindre än 2 minuter (den tid man får på sig av BeReal att ta en bild). Den heliga graalen – att hålla kvar användare så länge som möjligt i appen – verkar vara helt ointressant för BeReal. Inte bara ointressant förresten, utan hela grunden för vad som lockar användare till plattformen. De har upptäckt en ny graal.

Och generation Z köper den rakt av.

För även om BeReal säkert kommer att förändras framöver för att kunna bli lönsam har de hittat något värdefullt som de inte kan förstöra med annonser och plottriga funktioner i första taget. När andra sociala medier utökar funktioner verkar de ta över betydande marknadsdelar med raka motsatsen som hela affärsidén – färre funktioner, mindre tidsfördriv, enklare och…lite roligare på nåt märkligt sätt.

Men, vad är BeReal då? Vad har de som inte andra appar har?

Plötsligt vill alltså alla ungdomar ha en app som har slående få funktioner. Appen själv berättar när den ska användas. Då har man två minuter på sig att ta ett kort. Både fram- och bakkameran utlöses så att vänner och familj kan se hur ens situation ser ut just nu. Inga filter. Ingen tid att fixa frillan. Ett foto framåt och bakåt. Det är allt.

Oavsett om BeReal är här för att stanna eller om någon annan app kommer ta över samma idé är detta en trend som förändrar så mycket. Den unga generationen runt om i världen är märkbart ointresserade av det typiska vackra livet på sociala medier. BeReal är också ett uttryck som används i den engelsktalande delen av världen. En uppmaning att komma till sig själv, vara ärlig, på riktigt.

Skulle inte vi vuxna också må bra av den typen av sociala medier?

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Odysséplanen

Ibland kan vi människor behöva ta ett steg tillbaka och beskåda våra liv, istället för att bara leva på, dag ut och dag in. Ibland kan vi behöva ställa några väl valda frågor till vårt eget liv. Inte nödvändigtvis för att göra drastiska förändringar, men för att förstå var vi är och vad vi egentligen vill.

Ali Abdaal är en youtuber som jag följt länge. En av hans senaste filmer (https://youtu.be/EwSD4uCSX_M) handlade om att bygga ett liv som man älskar. Om jag ska vara ärlig brukar jag inte klicka på just den typen av rubriker, men när det är Ali kan man inte riktigt låta bli ibland. Hans idéer är alltid så underbyggda och genomtänkta så man får alltid med sig något av värde.

I en del av filmen berättar han om The Odyssey Plan och om hur mycket den betytt för honom och många han känner. Det är ett tankeexperiment som ursprungligen kommer från boken Designing your life. Odysséplanen innehåller tre frågor om framtiden.

Hur ser mitt liv ut om fem år?
Hur ser mitt liv ut om fem år, om jag tar en annan väg?
Hur ser mitt liv ut om fem år, om jag inte behöver bry mig om pengar eller andra människors förväntningar på mig?

Poängen med Odysséplanen är inte att besluta sig för den ena eller andra vägen utan bara att lite mer systematiskt tänka på sitt liv och vad man skulle kunna göra med det. Bygger jag ett liv som jag älskar eller bygger jag något annat? För vems skull gör jag det jag gör och varför är jag där jag är? Och framförallt, vad vill jag att resten av mitt liv ska handla om?

För 15 år sedan jobbade jag med att köra buss. Det var ett jobb jag tyckte mycket om, när jag satt där och körde. Ibland längtar jag också tillbaka dit. Men det var inte ett jobb som funkade för mig när jag (omedvetet) utsatte det för testet med odysséplanen. Men det viktiga här är att odysséplanen handlar inte om specifika sysslor, jobb, relationer eller fritidsintressen. Det handlar om dig och din relation till det. Vissa av mina vänner från den tiden är fortfarande bussförare och trivs superbra med det. Deras relation med det jobbet funkade bra. Det är viktigt.

Problemet för oss människor är att vi är vanemänniskor. Vanans makt är så stark för oss. Den får oss att känna oss trygga och lugna. Samtidigt kan den vara helt förödande för det vi ibland kallar för mening, längtan, framtidstro, livsglädje etc.

Jag och min fru åkte till Kenya. Det var 4 år efter att jag börjat arbeta som bussförare. Där hände något. Min odyssé eller livsresa vidgades. Många dörrar öppnades för vad mitt liv skulle kunna vara, fem år från nu, tio år från nu. Jag började plugga och mitt liv och mina mål förändrades.

Hur är din relation till en odysséplan? Vad händer i dig när du läser detta? Skriv gärna en kommentar och berätta.

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Skriva för att förstå (tankar från Bokmässan)

Äntligen är Bokmässan här igen efter en konstig parantes i världshistorien. Man känner att det vibrerar i luften av människor som längtat efter att utbyta erfarenheter, lyssna, läsa och lära i 4 intensiva dagar i sträck. Personligen älskar jag detta ställe och tänkte att det passar bra att blogga lite direkt från mässan.

Att lära genom att skriva var namnet på ett mini-seminiare jag lyssnade på för några minuter sedan på Forskartorget. Det handlade om en forskningsöversikt av mer än 50 olika studier som alla talade samma språk – Vi lär bäst när vi skriver, snarare än när vi läser.

Det fick mig att tänka på en av mina stora skrivarförebilder i livet – David Perell. Jag har nämnt honom här på bloggen förut.

En av hans deviser är – Read to collect, write to connect.

Forskningsöversikten bekräftar David Perells ord på ett klockrent sätt. Detta är också en grundval för mitt liv och mitt skrivande. Att skriva för att koppla ihop saker och ting.

Jag brukar säga att jag skriver lika mycket till en utomstående läsare som till mig själv. Det är nämligen helt omöjligt att skriva utan att själv växa och utvecklas. Det är någonting med själva skapandet av formuleringar och sammansättandet av ord, själva jobbet bakom, som gör att lärandet tar enorma kliv i skrivprocessen.

Att läsa har alltid varit en stor tröskel för mig. Jag vet inte varför, men så har det alltid varit. Det kommer inte naturligt. Min fru är precis tvärtom. Hon läser på autopilot. Det bara händer. För mig blir skrivandet som min revansch mot läsandet.

Den kunskap jag inte kan läsa mig till skriver jag mig till.

Vad är din relation till skrivande och läsande?

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Storm på livets skepp

Du kanske är där.

Mitt i det mörka.

Mitt i det tunga, svarta, kalla.

Det omöjliga.

Åtminstone känns det så, kanske. Och känslor är något. De berättar något för oss. De ska tas på allvar. Inte styra allt vi gör. Men de förtjänar uppmärksamhet.

På livets skepp är inte känslorna kapten, men de finns kanske på kartan. I kompassen.

På ditt skepp är du kapten. Mitt i stormen och kaoset är du där. Vågorna vill en sak. Kartan visar kanske en annan väg och kompassen snurrar runt och runt.

Det kan kännas ensamt och utlämnat att vara kapten på livets skepp. Speciellt mitt i stormen. Och ibland handlar det inte om att styra skeppet utan bara hålla i rodret. Att göra vad man kan, även om det nästan inte gör någon skillnad.

I livets storm tar man sig inte någonstans. Där är man bara.

Och någon gång, om ett tag. En tid. Några dagar kanske, eller några år. Vem vet? Men någon gång kommer stormen att bedarra.

Kan du ens tänka den tanken just nu? Mitt i stormen är det svårt att tänka. Inte minst att tänka ljusa tankar.

Du behöver inte försöka tänka ljust. Tänka positivt. Släpp det.

Gör det du kan istället. Just nu. Håll ut. Kämpa. Var stark. Stå kvar. Stå fast.

För även om det känns övermäktigt och även om tankarna är kaos kan du alltid, med din kropp göra något. Med kroppen kan vi alltid välja. Det är inte lika lätt med insidan.

Så länge det finns en liten gnutta energi kvar i musklerna kan du stå upp, även om vinden piskar vattnet i ansiktet på dig. Så länge händerna kan greppa kan du hålla fast i rodret. I något. Något som sitter fast i något.

Var kvar där till den dagen, den stunden. Den händelsen du kanske inte ens kan föreställa dig just nu. När vinden mojnar och lugnet lägger sig. Den kommer.

Lika säkert som rodret du håller i. Lika säkert som däcket dina fötter är fastklistrade på.

Stormen kommer att gå över.

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

3 saker jag lärt mig som pappa

man carrying baby drawing their foreheads

Inspirationen till detta inlägg kom när jag lyssnade på Ryan Holiday i en intervju som kom ut för ett tag sen. Den intervjun var lärorik på många sätt, men något jag själv började fundera på var vad jag lärt mig som förälder.

Det är lätt hänt att man mest går runt i nån slags praktisk dimma som förälder. Kanske speciellt om man har många barn omkring sig. Det ska lagas mat, packas ryggsäckar, sättas upp hår, kommas ihåg att ta med rätt saker till rätt aktivitet och sen ta med rätt saker tillbaka, det ska skjutsas, tröstas, bäras, bytas blöjor, duschas etc etc.

Och mitt i allt det där finns det mängder av små guldkorn av stunder och ögonblick när man lär sig, upptäcker och förundras över så mycket i relationen till sina barn. Så, här kommer tre saker jag lärt mig av att bli pappa.

1. Lättare att säga nej

När jag fick barn började mitt liv (både till min förskräckelse och till min befrielse) sluta handla om mig själv som huvudpersonen. I någon mån kommer man alltid att vara huvudperson i sitt eget liv, men när ens eget blod och ens egna gener förs vidare in i en annan levande person händer det något. Då blir plötsligt de personerna huvudpersonerna. För mig innebar det att mina beslut också upphörde att kretsa kring mig. Så när erbjudanden för jobb eller fritid dök upp blev det mycket lättare att säga nej. Något jag gärna hade varit bättre på innan också men som nu blev så självklart på nåt sätt, om det erbjudandet inkräktade tydligt på tiden med mitt livs nya huvudpersoner.

2. Bättre kontroll på mina sämsta impulser

Att ha barn omkring sig 24 tim om dygnet är ibland något av det mest tålamodskrävande som finns. Vissa perioder av föräldraskapet prövar verkligen alla ens gränser. Och samtidigt blir man också bättre på att hantera det (förhoppningsvis). Eftersom situationen på hemmaplan ibland är smått kaotisk blir situationerna i andra delar av livet lite mindre dramatiska. En klassisk devis bland småföräldrar är att det är som semester att komma till jobbet. Inte för att man kan sitta och slappa i en hängmatta, men för att stressen på jobbet oftast inte är någonting i jämförelse med stressen att vara småbarnsförälder. Och stress gör ofta att vi sluter oss lite som människor och ser till vårt eget mer än till andras behov. Ens partner lär helt klart känna en sämsta sidor och impulser, men utanför hemmet tror jag att småbarnsföräldrar är riktiga proffs på impulskontroll.

3. Värdera min egentid

Ni vet hur brist driver upp priset på en vara? Så är det med egentid i förhållande till föräldraskap. Det finns vissa saker man får direkt brist på som nybliven förälder och en av de sakerna är egentid. En hyfsat lång pendlingstid till jobbet är plötsligt underbart, snarare än tidsödande. En stund på toa kan skapa oanad själsfrid, utan att speciellt mycket uträttas egentligen 🙂 En kvällspromenad när alla barn somnat är som en pilgrimsvandring i paradiset. Ok, jag kanske överdriver lite, men det ligger sanning i det. Det tror jag många föräldrar kan skriva under på. Sen gör också de värdefulla stunderna man får för sig själv att man har tid att reflektera över hur lyckligt lottad man är som har så fina barn.

Är du förälder själv? Kan du relatera till detta? Dela gärna med dig av dina tankar i en kommentar här nedan.

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Vägleda genom frågor

photo of two men talking while sitting on chair

Det är något speciellt med frågor. Ibland blir jag kontaktad av människor som vill ha råd omkring olika situationer i livet. Och det slår aldrig fel, min respons tvingas alltid in i frågor, snarare än svar. När jag får för mig att formulera kloka och bra svar känns det alltid, förr eller senare, som en återvändsgränd.

Och är det inte så vi funkar som människor? Snarare än att bli guidade av tydliga vägskyltar med svar om exakta riktningar söker vi oftast mer efter frågor. Kanske utan vi vet att vi gör det. Alltså en form av bollande av tillvaron snarare än pekande och ledande.

Vi söker medvandrare snarare än vägledare.

Hur känner du när den personen säger så till dig? Vad finns det för orsaker till att du hamnade i den situationen? Varför tror du att du fortsätter göra så när du mår dåligt av det?

Ungefär så brukar det låta när jag ger respons på människors livssituation. Inte bara för att jag oftast inte vet hur jag ska formulera ett svar som faktiskt hjälper, men också för att jag tror att frågor gör något med oss. Det är kommunikation omkring mandat. När svaren är för snabbt på plats upplevs mandatet ligga hos den som svarar. Men när det handlar om livssituationer så ligger mandatet för ens eget liv alltid hos en själv. Svaren behöver finna sig själva. Från insidan och ut snarare än från utsidan och in.

Vad tänker du om detta? Föredrar du medvandrare som bollar livet med dig eller vägledare som pekar i en riktning?

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.

Barn är som popcorn

Jag såg en fin jämförelse på nätet häromdagen. Ett sånt där inlägg som bara flimrade förbi och jag hann inte spara eller lägga på minnet vem som skrev det. Så, till dig som känner igen dig som upphovsman till detta. Tack! Detta kommer jag bära med mig resten av livet.

Kontentan av det var ungefär att barn är som popcorn. De ligger där i samma temperatur, samma olja, samma kastrull, samma kök, från samma påse etc. Men de poppar vid helt olika tidpunkt.

Man kan aldrig riktigt veta när ett barn kommer att blomma ut, även om man sätter de i samma klass, med samma läroplan och samma klassföreståndare. För barn är som popcorn. De blommar inte ut när vi vuxna har förberett allting perfekt för dem. De poppar…när de poppar! Och då gäller det att vuxenvärlden är där och stöttar upp och uppmuntrar.

Och är inte vuxna också lite som popcorn? Stämmer inte det även på oss?

Vad tänker du om detta? Skriv gärna en kommentar och ha en fin dag, kväll eller natt 🙂

Få mina blogginlägg direkt i din mejl!

Välkommen till min blogg där jag skriver om personlig utveckling, kreativitet och en del modern psykologi. Ibland smyger jag också in lite poesi och dikt.