Så säger bergen

De är rädda. På andra sidan det djupa havet stavas ytlig fruktan fram, by the hour. Som klusterbomber från palatsens kloaker. Miljoner skärmexplosioner tär långsamt på kiseldrömmen.

How did we end up here?

På flottar av löst surrad bambu kastas de fram och tillbaka i stormen de själva manat fram.

Häxmästarna samlas i fören. Trotsar hysteriskt skapelsens vädjan. Profetiska gester från svunna tider jagar upp vindarna. De som piskar folken. Regn och salt, all over.

Det meddelas att lasten måste lättas.
Relationer över bord.

Och under de nakna fötterna flyter bambugolvet fram över tysta bråddjup. Existensens mörker, den utan botten. Ständigt närvarande – också hos dollarmiljardärer. Memento mori, tänker Jefferson och vänder sig.

”I feel for the guy, I actually do.” sa han som tydligen hade svikit.

Det är ett dystopiskt barnkalas, over there. Och vuxenvärlden ser på, i politiskt korrekta reflexvästar. Tar sig för pannan. Låtsas som de inte förstår.

För den som förstår kan tvingas till ansvar.

Blame the victim or blame the perpetrator?

De är rädda, så säger bergen i djupen. De som hålls med kontinentalplattor och stiftar villkor över bambuflottar. De som klistrar samman världsfundamentet. En slitstark vänskap är det. Många kompromisser. De har sett riken komma och gå. Stiga upp och sjunka undan.

Mäktiga skepp kan plötsligt singla ner i det väldiga blå, som snöflingor bäddas de in i dyn, glöms bort.

”The envy of every nation.”

Rädsla går före fall. Så säger bergen i djupen.