Vi som lever

Jag satt på en julkonsert i kyrkan där jag bor. Det var minuterna innan den skulle börja och jag tittade lite på körmedlemmarna som stod utspridda längst bak i kyrkan, där även jag hade fått plats med mina barn.

I ett mindre samhälle som det jag bor i och flyttade till för knappt tio år sedan lär man känna människor på utseendet ganska snabbt. Sen, efter några år får man lite koll på en del familjeband och annat. Hur vi alla hänger ihop på olika sätt.

Och de där minuterna innan konserten skulle börja slog det mig. Det som ibland slår mig när jag har en stund över att betrakta människor omkring mig. Och mig själv genom dem:

Här är är vi just nu. Vi som lever.

Nästa år kommer några av oss säkert sitta här igen. Kanske. Eller inte. Ingen vet ju. För det enda jag vet är att jag lever just nu och det finns något vackert och skört med att vi är några som existerar tillsammans i denna kyrka och i just denna stund.

Helt vanligt och som alla andra år. Samtidigt svindlande unikt och omöjligt att någonsin återuppleva.

Efter julkonserten stod jag och pratade en stund med en äldre man jag känner sen innan. Han var lite bekymrad över sin hälsa. Kunde inte gå till kyrkan helt obehindrat längre. Men ögonen var lika vänliga och levande som innan. Och jag tänkte att jag kanske inte lever tillsammans med honom i så många år till. Tänkte att jag måste ta vara på dessa små stunder. Ta ansvar. Förstå värdet.

Inte bara för att jag själv lever. Inte för min skull utan för att det finns något unikt med att just jag får leva just nu med just dessa människor.

Ta hand om dig. Ta vara på dagarna. Och tänk på vännerna, inte som det självklara i tillvaron utan som det extraordinära. Tänk på oss. Vi som lever.

/p