Förväxla aldrig bokbål med yttrandefrihet

”där man bränner böcker bränner man till slut även människor.”

Heinrich Heine

– Vi borde egentligen prata om bokbålet som var precis här, sa vår guide när vi åkte förbi Opernplatz i Berlin med bussen full av ungdomar från Sverige.

Det var precis i slutet av årets konfirmandresa. Vi hade bland annat besökt koncentrationslägret Sachsenhausen men också lärt oss om mycket annat som hänt i och omkring Berlin under hela 1900-talet. Just nu hade vi inte tid att stanna, men vår guide tog mikrofonen och förklarade varför hon tyckte att det var helt oförståeligt att Sverige kunde tillåta koranbränningarna.

Där och då föll mycket på plats för mig.

Plötsligt fanns en fond av kroppslig kunskap i mig som inte gick att värja sig från. I hjärtat av Europa där några av de värsta scenerna i världshistorien utspelat sig. Det kröp så nära, innanför skinnet.

Man får inte bränna böcker. Man får bara inte.

Böcker är heliga för mig. Den insikten har landat mer och mer sen jag besökte Bokmässan i Göteborg första gången någonstans i tjugoårsåldern. En bok är en symbol för något. En bro mellan det metafysiska och det materiella. Den är både idé och materia på samma gång. Men ännu viktigare – den avslöjar vad som redan finns. Det som redan pågår under ytan hos en människa eller en grupp människor. Det kommer upp i ljuset med hjälp av böcker.

Utan böckerna finns idéerna ändå där, men med böckernas hjälp blir det hanterbart, diskuterbart och uppenbart.

Böcker och text tillgängliggör det inre mänskliga livet på ett sätt som inget annat gör. Vem som helst kan skriva, om inte en hel bok så ett inlägg på Facebook eller en artikel i en tidning.

Att bränna upp det. Det skrivna ordet. Att bränna böcker och skrifter, det är inte yttrandefrihet. Det är raka motsatsen till yttrandefrihet och det har historien bevisat gång på gång. Där böcker bränns finns det totalitära alltid i närheten. Kriget, terrorn och tortyren finns precis runt hörnet.

När en stat godkänner bokbål är den inte längre fri och öppen.

Det spelar ingen roll hur mycket vi intellektualiserar omkring rätten att få bränna en bok. Det är och kommer alltid att vara en specifik handling med specifika förtecken, rent historiskt. Att bränna böcker är ett tecken på förtryck, inget annat.

Visst kan vi alla känna avsky ibland, över det skrivna ordet. Det kan uttrycka vidriga saker som man helst skulle vilja radera, skydda barnen ifrån, ta bort, överskyla, smeta ut, riva sönder eller bara bränna upp. Kristna har känt saker över Koranen i alla tider. Muslimer har känt saker över Bibeln i alla tider.

Hur kan vissa saker ens få skrivas, kan man fråga sig.

Samtidigt får vi inte glömma bort frågan bakom frågan. Var finns det om det inte får skrivas? Finns det inte då? Självklart finns det. Och självklart kommer det till uttryck, men inte lika uppenbart. Det är dolt. Vill vi det? Vill jag uppmuntra att idéer som enligt mig är hemska döljs och göms undan? Att de förbjuds? Är det verkligen det jag vill? Eller vill jag uppmuntra att de kommer upp i ljuset så de kan hanteras?

Idéer är som gnistor. Om de inte får en dedikerad och avsiktlig plats att brinna på kommer de tillslut att fatta eld okontrollerat.

Ungefär som när någon bränner en bok. Det är en idé som har gått på vansinnesfärd. Som när ett litet barn slår istället för att sätta ord på sina känslor. En okontrollerad gnista. En idé om att förtrycka. Den borde få skrivas, men den borde aldrig få utrymme till aktion i form av bokbål i ett demokratiskt, fritt och öppet samhälle. Det handlar inte om att låta rädslan för terrorister styra. Det handlar om att visa integritet och identitet som land och nation.

I en demokrati, i ett modernt Sverige angriper vi inte religion, politik och ideolig med eld. Vi angriper med ord, inget annat.