Vissa människor…

För ett tag sen fanns en ung person i mitt liv som inspirerade fram texten här ovan. Nu ses vi inte så mycket längre. Det är lite tråkigt, men livet har sin gång och en del relationer kommer och går. Om man har tur ses man igen efter ett tag.

Men texter funkar sällan så för min del. De kommer nästan aldrig direkt från ett unikt möte eller en situation. Texter är oftast mer generella. Flera erfarenheter som bakas samman på nåt sätt, i en enda text. Men så var det inte med denna. Här fanns en tydlig källa.

Vissa människor sätter spår. Så är det bara. Inte pga hur de gör stora anspråk på ens sinnesintryck. Hen gick ofta undan. Sa inte så mycket. Fanns med liksom. Men vilka valv av djup det fanns på insidan. Vilken klokhet och liksom.. stillhet. Vissa unga människor fascinerar så, för jag tänker på var jag själv var, i den åldern. Ibland finns det så mycket erfarenhet, både ljus och mörk, så tidigt i livet.

Jag har fått äran att lära känna några såna personer genom livet. Valv-människor skulle man kunna kalla dem. För att sno Tranströmers orduniversum en stund. För mig är det dem som sätter djupast spår på nåt sätt. Jag kan inte släppa dem riktigt. De kommer alltid finnas med. Och idag är det #rockasockorna -dagen. En dag att hylla olikhet och unicitet. Och ”valv bakom valv…”.

Vi människor är oändliga. Outgrundliga. Att tro något annat, i mötet med andra, är helt enkelt förmätet. Det var inte så det var tänkt. Det var tänkt att vi skulle se, med stor ögon. Lyssna, med stor öron. Lägga normer och förväntningar åt sidan. Pausa kategoriseringen. Det är heligt, mötet med den andre. Det kan säkert ta ett helt liv att förstå på riktigt. Men vi rör oss där. Tempel möter tempel. Skänk en tanke åt det hållet idag och resten av veckan. Inte minst om du stöter på nåt barn med olika strumpor på sig.

Som min dotter, på bilden för detta inlägg.

/ps