Storm på livets skepp

Du kanske är där.

Mitt i det mörka.

Mitt i det tunga, svarta, kalla.

Det omöjliga.

Åtminstone känns det så, kanske. Och känslor är något. De berättar något för oss. De ska tas på allvar. Inte styra allt vi gör. Men de förtjänar uppmärksamhet.

På livets skepp är inte känslorna kapten, men de finns kanske på kartan. I kompassen.

På ditt skepp är du kapten. Mitt i stormen och kaoset är du där. Vågorna vill en sak. Kartan visar kanske en annan väg och kompassen snurrar runt och runt.

Det kan kännas ensamt och utlämnat att vara kapten på livets skepp. Speciellt mitt i stormen. Och ibland handlar det inte om att styra skeppet utan bara hålla i rodret. Att göra vad man kan, även om det nästan inte gör någon skillnad.

I livets storm tar man sig inte någonstans. Där är man bara.

Och någon gång, om ett tag. En tid. Några dagar kanske, eller några år. Vem vet? Men någon gång kommer stormen att bedarra.

Kan du ens tänka den tanken just nu? Mitt i stormen är det svårt att tänka. Inte minst att tänka ljusa tankar.

Du behöver inte försöka tänka ljust. Tänka positivt. Släpp det.

Gör det du kan istället. Just nu. Håll ut. Kämpa. Var stark. Stå kvar. Stå fast.

För även om det känns övermäktigt och även om tankarna är kaos kan du alltid, med din kropp göra något. Med kroppen kan vi alltid välja. Det är inte lika lätt med insidan.

Så länge det finns en liten gnutta energi kvar i musklerna kan du stå upp, även om vinden piskar vattnet i ansiktet på dig. Så länge händerna kan greppa kan du hålla fast i rodret. I något. Något som sitter fast i något.

Var kvar där till den dagen, den stunden. Den händelsen du kanske inte ens kan föreställa dig just nu. När vinden mojnar och lugnet lägger sig. Den kommer.

Lika säkert som rodret du håller i. Lika säkert som däcket dina fötter är fastklistrade på.

Stormen kommer att gå över.