Vägleda genom frågor

Det är något speciellt med frågor. Ibland blir jag kontaktad av människor som vill ha råd omkring olika situationer i livet. Och det slår aldrig fel, min respons tvingas alltid in i frågor, snarare än svar. När jag får för mig att formulera kloka och bra svar känns det alltid, förr eller senare, som en återvändsgränd.

Och är det inte så vi funkar som människor? Snarare än att bli guidade av tydliga vägskyltar med svar om exakta riktningar söker vi oftast mer efter frågor. Kanske utan vi vet att vi gör det. Alltså en form av bollande av tillvaron snarare än pekande och ledande.

Vi söker medvandrare snarare än vägledare.

Hur känner du när den personen säger så till dig? Vad finns det för orsaker till att du hamnade i den situationen? Varför tror du att du fortsätter göra så när du mår dåligt av det?

Ungefär så brukar det låta när jag ger respons på människors livssituation. Inte bara för att jag oftast inte vet hur jag ska formulera ett svar som faktiskt hjälper, men också för att jag tror att frågor gör något med oss. Det är kommunikation omkring mandat. När svaren är för snabbt på plats upplevs mandatet ligga hos den som svarar. Men när det handlar om livssituationer så ligger mandatet för ens eget liv alltid hos en själv. Svaren behöver finna sig själva. Från insidan och ut snarare än från utsidan och in.

Vad tänker du om detta? Föredrar du medvandrare som bollar livet med dig eller vägledare som pekar i en riktning?