Anteckningar

Du är ett fantastiskt och unikt misslyckande!

Sen jag blev pappa har jag alltid sagt till min fru att det finns en enda sak som jag verkligen vill att mina barn ska lära sig på något sätt – förmågan att hantera misslyckanden och kriser på ett så bra sätt som det bara går. Jag vet inte riktigt hur jag ska lära dem det, men jag vet att det är det jag vill att de ska lära sig.

Existensfilosofen Jean-Paul Sartre kallade människan för ett misslyckande. Det låter ganska krasst och smått deprimerande, men jag måste hålla med. Han sätter fingret på något definierande för vad det är att vara människa. Vi verkar aldrig bli exakt det där som vi vill, eller hur? Så fort vi uppnått något som vi strävat efter blir vi lite missnöjda och vill ha något mer eller något annat.

Det verkar inte spela någon roll om vi blir mångmiljonärer på kuppen eller bara lyckas ta oss upp ur sängen en måndagsmorgon. Vad vi än strävar efter och uppnår verkar vi människor aldrig bli riktigt nöjda med oss själva.

Det enda hållbara alternativet för att inte låta känslan av otillräcklighet och misslyckande skapa okontrollerad ångest är att på något sätt möta och bli sams med den största rädslan av alla – att det aldrig kommer att bli helt bra.

Det måste få vara helt ok att allt inte är helt ok, helt enkelt.

Och nej, detta handlar inte om att sluta sträva efter, längta efter, drömma om och jobba hårt för bättre tider och andra förutsättningar i ens liv. Det är en självklar del av att vara människa – att ständigt vilja utveckla och förbättra sitt och andras liv. Men det är också högst mänskligt att bara ett fåtal av dessa drömmar och strävanden går i uppfyllelse, om ens någon.

Det där jobbet, den där relationen, det där huset eller den där utbildningen. Var det något som blev exakt som du hade tänkt? Låt oss vara ärliga. Om det inte blev som du tänkte var det faktiskt ett misslyckande på något plan. Ibland blev det bättre, ibland sämre, men oftast blir det i alla fall inte alls som vi själva tänker. Så vi är usla på att förutspå framtiden och ”lyckas” med det vi företar oss, utifrån en direkt tolkning av ordet.

Vi misslyckas ständigt, helt enkelt.

Ju mer jag skriver det där ordet – misslyckas – känner jag hur jobbigt det låter. Det skaver lite liksom. Något i vår västerländska kultur har kapat ordet och satt någon form av marknadsmässig klassificering på det. Att misslyckas verkar vara den enskilt största fienden till att leva som människa i vår del av världen – om man inte tänker en tanke till förstås.

För ingenting kan ju vara mer fel.

Det är precis tvärtom.

Att vara rädd för att misslyckas är snarare den största och mest förlamande fienden till sant mänskligt liv.

Rädslan är det farliga, inte själva misslyckandet.

Så, sträck på dig. Hela du är ett fantastiskt och unikt misslyckande! Allt du strävar efter kommer i någon mån att misslyckas. Det är fantastiskt! Underbart! Du kommer att förändra världen, men nästan inget kommer bli som du tänkt dig. Visst, du kommer att lyckas med en massa saker men du kommer misslyckas med ännu fler.

Och måttet på din lycka kommer aldrig, aldrig, aldrig att handla om hur mycket du lyckas – hur mycket du än vill att det ska handla om det.

Måttet på lycka handlar bara om hur väl du förvaltar, blir vän med och lär dig av dina många misslyckanden.

Det är därför man ibland träffar på ”lyckade” människor som är olyckliga och ”misslyckade” människor som är lyckliga. Det är lite konstigt, men också ganska befriande.

Vad tänker du när du läser detta? Skriv gärna en kommentar eller dela texten på sociala medier!

Är all kärlek bra kärlek?

Ibland har jag stött på devisen ”All kärlek är bra kärlek!” och varje gång tänker jag att det inte riktigt stämmer. Det är ganska viktigt, att ibland fundera på skillnaden mellan bra och mindre bra kärlek.

Två exempel:

Person A har levt i ett förhållande med person B under en tid. Plötsligt upplever person A att hen har känslor för en annan person (C).

Vad är bra kärlek?

Är bra kärlek att bejaka känslan (passionen, attraktionen, dragningen) till person C och lämna person B och inleda ett förhållande med person C? Eller är bra kärlek att stanna kvar hos person B och på något sätt försöka kontrollera sina känslor för person C?

Ett annat exempel. Per är en av föräldrarna i en familj med två föräldrar och tre barn. I en period av livet upplever Per en stark kärlek och medkänsla till en hemlös familj som han möter på gatan varje dag han går till jobbet. Han vill ta hand om dem och låta dem bo hemma hos sin egen familj ett tag. Pers familj gillar inte förslaget utan tycker att de har nog med problem och bestyr i familjen som den är.

Vad är bra kärlek?

Är bra kärlek för Per att bejaka känslorna för den utsatta familjen och ta hand om dem oavsett vad hans egen familj tycker? Eller är bra kärlek att lyssna på familjen och på något sätt hantera sina känslor för den utsatta familjen?

Ingen vet ju vad som är den bästa lösning i dessa båda situationer. Man skulle behöva mer kött på benen för att kunna bilda sig en klar uppfattning. Men en sak kan vi väl ändå enas omkring:

Kärlek är en ganska rörig sak.

Det går inte bara att säga: ”All kärlek är bra kärlek!” Och jag skulle nog vilja spetsa till det ännu lite mer.

Man bör inte säga så.

Man bör inte uppmana människor att instinktivt och okritiskt bara handla på känslan ”kärlek”. Det blir kaos av en sån livsstil. Helt säkert. Det måste få vara OK att ibland ta kontroll på kärleken. Kanske ganska ofta till och med. Att ta ett steg tillbaka och fundera. Är detta verkligen vad hela jag vill? Är detta verkligen den bästa vägen just nu? Kommer detta att bli en bra lösning i längden? Är detta verkligen kärlek? Bra kärlek?

För kärlek, i alla fall i min värld, handlar minst lika mycket om överlåtelse, trofasthet och beslutsamhet som det handlar om passion, förälskelse och attraktion.

Svårt att välja? Läs detta!

Det sägs att vi gör 35.000 val per dag. Det handlar om alltifrån att bestämma vilka flingor vi ska ha till frukost till att bestämma om vi ska tacka ja till ett nytt jobb eller inte.

Oavsett om det är stora och livsavgörande val eller inte finns det alltid något i grunden som styr vad vi väljer och det handlar om en liten fråga:

Vem vill jag vara?

Det är en liten fråga men den är helt avgörande och den ligger alltid och pyr där bak i medvetandet hos oss alla. För det finns mycket som pockar på vår uppmärksamhet i den typ av värld vi lever i idag. Det är inte bara marknadskrafter som vill att vi ska välja just deras produkt eller livsstil. Våra vänner, kollegor och familj presenterar också mer eller mindre medvetet sina åsikter för oss om vad de tycker vi bör välja och hur de tycker vi bör leva.

Och visst, det är ingen fara att låta sig påverkas och inspireras av sin omgivning när vi väljer hur vi ska leva våra liv. Men i slutändan är det alltid du och jag som måste göra valet. För annars kommer vi förr eller senare må dåligt av den där vägen vi slog in på, söka oss bort från den och tillbaka till den första platsen. Vägskälet. Där du kanske står just nu.

Ok, det kanske låter lite egoistiskt och självcentrerat, men det är bara så vi människor fungerar. Vi kan inte låta andra människor diktera villkoren i våra liv. Vi måste landa i vilka vi själva vill vara och sen utgå ifrån det. Det är inte egoism. Det är att ta ansvar, på riktigt.

Så om du befinner dig där just nu. Vi snackar inte frukostflingor-val. Men du kanske befinner dig i något slags vägskäl i livet. läs vidare några rader till.

Jag tror det finns en liten försiktig röst inom var och en av oss. En liten existentiell rot som vet precis vem du är och vad du längtar efter. Men den blir ganska lätt överröstad. Så, ta en kopp te och sätt dig i din favoritfåtölj. Eller gå ut på en promenad eller lägg dig på altanen och låt den där frågan landa i dig. På riktigt.

Vem vill jag vara? Just jag, i just detta val?

Det finns något väldigt grundläggande med den frågan som hjälper oss människor att sålla bland olika röster, intryck och valmöjligheter. Vill jag vara den som stannar kvar i detta förhållande eller vill jag vara den som går? Vill jag vara den som tar det där jobbet eller den som tackar nej? Vill jag vara den som bor i det där huset eller borde jag bo någon annanstans?

De stora valen i livet handlar också ofta om en längre tidsperiod så frågan kan ställas på ett annat sätt: Om fem år, vill jag vara den som arbetar där eller bor där eller lever med den personen?

Så, glöm för en stund alla de 34.999 andra val du står inför idag och landa i den mest grundläggande frågan du kan ställa dig själv i just det där viktiga valet du står inför just nu.

Vem vill jag vara?