Du är ett fantastiskt och unikt misslyckande!

Sen jag blev pappa har jag alltid sagt till min fru att det finns en enda sak som jag verkligen vill att mina barn ska lära sig på något sätt – förmågan att hantera misslyckanden och kriser på ett så bra sätt som det bara går. Jag vet inte riktigt hur jag ska lära dem det, men jag vet att det är det jag vill att de ska lära sig.

Existensfilosofen Jean-Paul Sartre kallade människan för ett misslyckande. Det låter ganska krasst och smått deprimerande, men jag måste hålla med. Han sätter fingret på något definierande för vad det är att vara människa. Vi verkar aldrig bli exakt det där som vi vill, eller hur? Så fort vi uppnått något som vi strävat efter blir vi lite missnöjda och vill ha något mer eller något annat.

Det verkar inte spela någon roll om vi blir mångmiljonärer på kuppen eller bara lyckas ta oss upp ur sängen en måndagsmorgon. Vad vi än strävar efter och uppnår verkar vi människor aldrig bli riktigt nöjda med oss själva.

Det enda hållbara alternativet för att inte låta känslan av otillräcklighet och misslyckande skapa okontrollerad ångest är att på något sätt möta och bli sams med den största rädslan av alla – att det aldrig kommer att bli helt bra.

Det måste få vara helt ok att allt inte är helt ok, helt enkelt.

Och nej, detta handlar inte om att sluta sträva efter, längta efter, drömma om och jobba hårt för bättre tider och andra förutsättningar i ens liv. Det är en självklar del av att vara människa – att ständigt vilja utveckla och förbättra sitt och andras liv. Men det är också högst mänskligt att bara ett fåtal av dessa drömmar och strävanden går i uppfyllelse, om ens någon.

Det där jobbet, den där relationen, det där huset eller den där utbildningen. Var det något som blev exakt som du hade tänkt? Låt oss vara ärliga. Om det inte blev som du tänkte var det faktiskt ett misslyckande på något plan. Ibland blev det bättre, ibland sämre, men oftast blir det i alla fall inte alls som vi själva tänker. Så vi är usla på att förutspå framtiden och ”lyckas” med det vi företar oss, utifrån en direkt tolkning av ordet.

Vi misslyckas ständigt, helt enkelt.

Ju mer jag skriver det där ordet – misslyckas – känner jag hur jobbigt det låter. Det skaver lite liksom. Något i vår västerländska kultur har kapat ordet och satt någon form av marknadsmässig klassificering på det. Att misslyckas verkar vara den enskilt största fienden till att leva som människa i vår del av världen – om man inte tänker en tanke till förstås.

För ingenting kan ju vara mer fel.

Det är precis tvärtom.

Att vara rädd för att misslyckas är snarare den största och mest förlamande fienden till sant mänskligt liv.

Rädslan är det farliga, inte själva misslyckandet.

Så, sträck på dig. Hela du är ett fantastiskt och unikt misslyckande! Allt du strävar efter kommer i någon mån att misslyckas. Det är fantastiskt! Underbart! Du kommer att förändra världen, men nästan inget kommer bli som du tänkt dig. Visst, du kommer att lyckas med en massa saker men du kommer misslyckas med ännu fler.

Och måttet på din lycka kommer aldrig, aldrig, aldrig att handla om hur mycket du lyckas – hur mycket du än vill att det ska handla om det.

Måttet på lycka handlar bara om hur väl du förvaltar, blir vän med och lär dig av dina många misslyckanden.

Det är därför man ibland träffar på ”lyckade” människor som är olyckliga och ”misslyckade” människor som är lyckliga. Det är lite konstigt, men också ganska befriande.

Vad tänker du när du läser detta? Skriv gärna en kommentar eller dela texten på sociala medier!